Nu när ljudfilmen dominerat inom filmen i alla fall sedan början av 1930-talet så har stumfilmseran blivit en ganska kort passage i filmhistorien. Lägg sedan till det faktum att dåtidens teknik ställde högre krav på de som använde sig av den och att man hade begränsat med erfarenhet så blir det än mer imponerande att det finns filmer och scener som under denna relativt korta period som är kulturellt allmängods, som det fortfarande refereras till och som ännu anses vara bland det bästa som visats på vita duken. En sådan film är den rysksovjetiska Pansarkryssaren Potemkin som hade premiär 1925. Även om man inte sett filmen så har många sett den ikoniska trappscenen när bilder av flyende människor alterneras med de av soldaters stövlar som stampar ner för trappan, en oerhört brutal scen och i mitten av kaoset rullar en barnvagn. Regissören Sergej Eisenstein skapade ett mästerverk som snart ett sekel efter sin tillkomst fortsätter att influera och beröra.
Bakgrund
Sergej Eisenstein föddes 1898 i Riga som då var en del av det ryska imperiet, hans tyskklingande efternamn kommer sig av hans fars tysk-judiska ursprung. Till en början ämnade han gå i sin fars fotspår och bli arkitekt men så bröt Ryska revolutionen ut och Eisenstein valde att ansluta sig till bolsjevikerna där hans konstnärliga ådra utvecklades tack vare att han fick arbeta med propaganda. Detta skulle få intressanta följder senare i karriären.
Filmkarriär
Framemot mitten av 1920-talet hade bolsjevikerna tagit makten igenom revolution och därefter besegrat sina motståndare i ett uppslitande inbördeskrig. Den nya regimen behövde legitimitet och kulturen kom att användas för att inpränta det politiska budskapet i undersåtarna. Eisensteins första långfilm Strejk hade premiär 1925 och handlar, som titeln antyder, om en strejk. Denna inträffade 1903 och slogs ner, filmens tema är att pedagogiskt visa hur illa det kan gå om strejkande inte organiserar sig. Men det var senare samma år som Eisenstein skrev in sig i filmhistorien med Pansarkryssaren Potemkin som skildrar ett myteri ombord på ett ryskt krigsfartyg under den misslyckade revolutionen 1905.
”Världens bästa propagandafilm”
Man ska ha i åtanke att det finns filmer som har politiska budskap och så finns det propagandafilmer som helt ensidigt tar parti för en sida och mer eller mindre dehumaniserar motståndaren. Pansarkryssaren Potemkin är en propagandafilm, avsedd att med historiska händelser och skildringar av dessa motivera samtiden till att avsändaren har sanningen. Gör detta i så fall filmen till sämre konst? De flesta menar att så inte är fallet och pekar till exempel på den berömda scenen i trappan, som för övrigt är uppdiktad, där tsarens män marscherar robotlikt ner för trappstegen och till synes enbart av ren ondska beskjuter de flyende civila. En idémässigt direkt simpel scen men den är så suggestivt berättad att den blir ett mästerverk ändå. Dramatiken i scenen förstärks av att den sträcks ut till att bli flera minuter, bilderna skiftar från soldaternas robotlika steg till de flyendes panik och fasa och tillbaka igen. För varje steg soldaterna tar tycks scenen bli alltmer brutal och svåruthärdlig. Ingen som någonsin sett den glömmer den.
Arv
Den berömda trappscenen har bland annat parafraserats i Brian De Palmas klassiska gangsterdrama De Omutbara(”The Untouchables”)från 1987, något som gav Eisensteins film en ny publik. Kända regissörer som Orson Welles och Billy Wilder hade Pansarkryssaren Potemkin som sin favoritfilm och till och med Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels menade att filmen saknade motstycke och att i princip vem som helst som inte var politiskt övertygad skulle kunna bli bolsjevik av att se den.