I Vitelloni (1953)

I Vitelloni är en italiensk dramakomedi från år 1953. Filmens stora framgångar hjälpte till att återupprätta regissören Federico Fellini efter kassafiaskot Lo sceicco bianco (Den vite scheiken) och blev också startskottet på skådespelaren Alberto Sordis lysande karriär inom den italienska komedin.

Filmen handlar om fem unga män i efterkrigstidens Italien, som lever i en liten stad och ännu inte blivit självständiga från sina familjer. De driver omkring, försörjs av sina föräldrar och har ingen egentligt mål eller mening med sina liv. Fellini, som både stod för regin och manuset, har bekräftat att filmen har vissa självbiografiska inslag. I Vitelloni är också en mer allmän skildring av genombrytande samhällsförändringar i 1950-talets Italien.

För att skildra de unga männens energilösa leverne samarbetade Fellini med flera olika chefsfotografer för att utveckla en kamerastil som dominerades av långsamt släpande filmsvep. Dramatiska höjdpunkter förstärktes med hjälp av inzoomning, till exempel i den inledande scenen där en regnstorm drar in och en ung kvinna svimmar under en skönhetstävling. När filmen klipptes ihop lät man korta scener avslutas av abrupta klipp, medan långa sekvenser fick mjukare övergångar.

I Vitelloni

För sitt arbete med I Vitelloni belönades Federico Fellini med Silverlejonet på Venedigs Filmfestival år 1953.

Filmen har haft ett stort inflytande på många filmskapare, inklusive Juan Antonio Bardem, Lina Wetmüller och Marco Ferreri. I en utgåva av tidningen Cinema från 1963 låter Stanley Kubrick I Vitelloni ingå när han listar sina tio främsta favoritfilmer. I USA kom I Vitelloni att influera bland annat Martin Scorseses “Mean Streets” (1973), George Lucas “American Graffiti” (1973) och Joel Schumachers “St. Elmo’s Fire” (1985).

Korta fakta om I Vitelloni

Premiär 26 augusti 1953 i Venedig, Italien
Längd 103 minuter
Land Italien
Språk Italienska
Regissör Federico Fellini
Producent Lorenzo Pegoraro
Mario De Vecchi
Jacques Bar
Manusförfattare Federico Fellini
Ennio Flaiano
Tullio Pinelli
Story Federico Fellini
Tullio Pinelli
Musik Nino Rota
Chefsfotograf Carlo Carlini
Otello Martelli
Luciano Trasatti
Editering Rolando Benedetti
Distribution Janus Films

I rollerna

  • Franco Interlenghi som Moraldo Rubini
  • Alberto Sordi som Alberto
  • Franco Fabrizi som Fausto Moretti
  • Leopoldo Trieste som Leopoldo Vannucci
  • Riccardo Fellini som Riccardo
  • Leonora Ruffo som Sandra Rubini, Moraldos syster
  • Jean Brochard som Francesco Moretti, Faustos far
  • Claude Farell som Olga, Albertos syster
  • Carlo Romano som Signore Michele Curti
  • Lída Baarová som Signora Giulia Curti
  • Enrico Viarisio som Signore Rubini, Moraldos far
  • Paola Borboni som Signora Rubini, Moraldos mor
  • Arlette Sauvage som den mystiska biografkvinnan
  • Silvio Bagolini som den enkle bonden
  • Vira Silenti som Gisella
  • Achille Majeroni som Sergio Natali
  • Maja Nipora som subretten Caterina

Federico Fellini ville att rollen Alberto skulle spelas av Alberto Sordi, men producenten Lorenzo Pegoraro var mycket tveksam till detta eftersom Sordi hade haft rollen som ”scheiken” i floppen Lo sceicco bianco. Sordi var inte heller nöjd med valet, eftersom han ville spela huvudrollen Fausto Moretti. Sordi gick dock så småningom med på att spela den feminine Alberto, men filmens distributörer – som var lika skeptiska som Pegararo – krävde att Sordis namn inte skulle förekomma på några filmaffischer eftersom de var rädda att det skulle skrämma bort biobesökare.

Som lök på laxen krävde Fellini att få ha Leopoldo Trieste i den viktiga rollen som Leopoldo Vannucci. Leopoldo Trieste hade gjort den manliga huvudrollen i Lo sceicco bianco och var därför lika mycket persona non grata som Sordi, men Fellini stod på sig och fick igenom sina krav. Huvudrollen som Fausto Moretti gick till Franco Fabrizi, som nyligen haft en framträdande roll i dunderfiaskot Cristo è passato sullaia (Christ Passed by the Barn).

Fellini lät också sin egen bror Riccardo Fellini få rollen som Riccardo, trots att brodern inte var en etablerad skådespelare. Mycket känd var däremot den tjeckiska skådespelerskan Lída Baarová som Fellini valde till rollen Signora Giulia Curti, men det var inte främst för sina prestationer på vita duken som hon hade blivit ett välkänt namn i Italien utan för sin romans med den högt uppsatte nazisten Joseph Goebbels.

Den brokiga skara var knappast vad Pegoraro och filmens finansiärer hade hoppats på, och för att de inte skulle backa ur helt kontaktade Fellini stjärnan Vittorio De Sica och bad honom ta rollen som Sergio Natali. De Sica informerades om rollens homosexuella undertoner och var till en början okej med det, men tackade slutligen nej eftersom han var rädd för att folk skulle tro att han verkligen var homosexuell. Det blev slutligen den aktade teaterskådespelaren Achille Majeroni som tog sig an rollen som Natali.

Namnet

Namnet I vitelloni var en annan stötesten mellan Fellini och distributörerna. Betydelsen var oklar för större delen av den italienska biopubliken, och Fellini hade valt namnet efter att ha kallats vitellone av en gammal dam som ogillade ett av hans upptåg.

Det italienska ordet för kalvkött är vitello och vitelloni kan ungefär översättas till ”stora kalvar”. Det är oklart var ordet först började användas, men det har föreslagits att det kommer från språket Romagnol, där det betyder kalvar eller kalvkött, men också används som beteckning på omogna unga vuxna.

En av filmens manusförfattare förklarar ordets betydelse enligt följande: ”På min tid användes ordet vitellone för att beskriva en ung man från en enkel familj, kanske en student – men en som antingen var överliggare eller ständigt sysslolös. Jag tror att ordet är en förvanskning av ordet vudellone, som betyder tjocktarmen eller ett matvrak. Det användes för att beskriva sonen i familjen som bara åt och aldrig producerade – som en tarm, väntandes på att bli fylld.”

Fellini själv beskrev vitelloni som medelklassens arbetslösa morsgrisar, som glänser under semestersäsongen och ägnar resten av året åt att vänta på nästa semestersäsong.

Produktion

Alberto Sordi arbetade i ett resande teatersällskap samtidigt som I Vitelloni spelades in, och för att detta skulle fungera tvingades Fellini och resten av filmteamet följa med på sällskapets resor kors och tvärs över Italien och spela in scener när Sordi hade tid över.

Den tajta budgeten, och att man ständigt var på resande fot, gjorde att man försökte använda vad som stod till buds vad gällde miljöerna man spelade in i. När teatersällskapet befann sig i Florens passade man till exempel på att spela in filmens maskeradbalsscener i Teatro Goldoni. I Ostia i Rom fick hamnområdet där utgöra bakgrund för vinterscenerna där Fausto och hans vänner driver omkring och stirrar ut över havet. Den skönhetstävling som filmen inleds med spelades in i Fiumicino, där terassen till Kursaal Hotel fick utgöra kuliss för handlingen.

Kommentarer är avstängda.