Rashomon (1950)

Rashomon är en japansk film från år 1950, regisserad av Akira Kurosawa och med Kazuo Miyagawa som chefsfotograf. Den hör till genren jidaigeki, vilket ungefär betyder historiskt drama. Verk i genren jidaigeki utspelar sig förr i tiden (vanligen under Edoperioden) och skildrar de olika delar av samhället som fanns då, såsom samurajer, bönder, hantverkare och handlare.

Filmen Rashomon bygger på Ryūnosuke Akutagawas novell Yabu no Naka som publicerades år 1922. Rashomon är berömd för hur den låter flera olika karaktärer berätta om en och samma händelse på ett sett som gör det svårt att veta vem av dem – om någon – som talar sanning. De fyra huvudkaraktärer som får komma till tals är samurajen, samurajens hustru, banditen och vedhuggaren. Termen Rashomon-effekten är hämtad från denna film och används för att benämna situationer där flera olika ögonvittnen avlägger sinsemellan motstridiga vittnesmål rörande samma händelse.

rashomon

Rashomon blev inte någon succé i Japan när den hade premiär där i augusti 1950, däremot fick den stor spridning i Europa och Nordamerika efter att ha visats Venedigs Filmfestival 1951. Rashomon hyllades internationellt, till de japanska kritikernas stora förvåning, och hjälpte till att bana väg för japansk film utomlands.

Tekniken att låta flera olika ögonvittnen beskriva samma händelse med motstridiga berättelser är idag mycket vanligt förekommande, inte bara inom filmen utan även inom andra genrer såsom böcker, teveserier och teaterpjäser.

Rashomon har fått ta emot en lång rad utmärkelser, bland annat Guldlejonet och Kritikerpriset på Venedigs Filmfestival 1951 och en Academy Honorary Award på den 24:e Oscarsgalan.

Korta fakta om Rashomon

Regissör Akira Kurosawa
Producent Minoru Jingo
Manus Akira Kurosawa

Shinobu Hashimoto

Baserad på Novellen ”Yabu no Naka” av Ryūnosuke Akutagawa
Musik Fumio Hayasaka
Chefsfotograf Kazuo Miyagawa
Editering Akira Kurosawa
Produktionsbolag Daiei Film
Distributionsbolag Daiei Film
Premiär 25 augusti, 1950
Längd 88 minuter
Land Japan
Språk Japanska

I rollerna

  • Takashi Shimura som Kikori, vedhuggaren
  • Minoru Chiaki som Tabi Hōshi, prästen
  • Kichijiro Ueda som the listener, den vanliga personen
  • Toshiro Mifune som Tajōmaru, banditen
  • Masayuki Mori som Samurajen
  • Machiko Kyō som Samurajens hustru
  • Noriko Honma som Miko, mediet
  • Daisuke Katō som Houben

Produktion

Filmen är gjord i minimalistisk anda och med en låg budget, och det förekommer bara tre olika miljöer: porten Rashomon, skogen och borggården. Den skog som användes vid filminspelningen var en riktig skog, medan porten och borggården byggdes upp med enkla medel. Kurosawa lät sig inspireras av både stumfilmer och modern konst under skapandet av filmen. Chefsfotografen Kazuo Miyagawa hade ett stort inflytande på det färdiga resultatet, och har hyllats för sitt banbrytande arbete.

Vid filmandet av Rashomon användes ofta flera kameror samtidigt, så att Kurosawa senare kunde ha stor frihet och flexibilitet vid klippandet av filmen och sammanfoga film från de allra bästa vinklarna för varje scen.

Musik

Kompositören Fumio Hayasaka skapade musik för filmen, inklusive en adaption av Maurice Ravels ”Boléro” som han gjorde på uppmaning av Kurosawa som ville inkludera den i avsnitt där hustrun berättar.

Ljus och mörker

Kurosawa ville använda naturligt ljus under filmandet, men det var för svagt. Lösningen blev inte att använda strålkastare utan att låta en spegel reflektera det naturliga ljuset. Effekten blev att solljuset ofta ser ut som att det har strilat ned genom trädkronorna innan det når människorna.

Innan slutscenen där vedhuggaren tar med sig det övergivna barnet hem kunde filmas fick hela filmteamet vänta på att ett stort moln skulle uppenbara sig på himlen över porten. Kurosawa ville ha att moln på himlen för att visa att ett nytt mörkt regn kan starta när som helst, trots att himlen är klar just nu. Slutscenen har dock fått en mycket optimistisk känsla eftersom det är soligt med bara ett moln.

Trivia: I regnscenen vid porten tvingades man hälla svart bläck i det vatten som pumpades ut genom slangarna, eftersom kamerorna inte lyckades få det helt genomskinliga vattnet att synas bra.

Mottagande

Rashomon fick visserligen två fina utmärkelser i Japan och bra tittarsiffror, men det flesta japanska filmkritiker risade den. När hyllningsrecensioner började publiceras utanför Japan förvånade det de japanska filmrecensenterna, och vissa av dem hävdade att enda anledningen till att utlänningarna gillade den var att den var mer västlig än de flesta andra japanska filmer. Det fanns också japanska kritiker som ansåg att filmrecensenter utanför Japan bara gillade filmen för att den var exotisk.

Att Rashomon över huvud taget fick premiär i Europa berodde mycket på den italienska språkläraren Giuliana Stramigiolo som rekommenderade filmen åt marknadsföringsbolaget Unitalia Film när de letade efter en japansk film att visa på Venedigs Filmfestival 1951. Daiei Motion Picture Company motsatte sig dock valet av Rashomon eftersom de ansåg att filmen inte var tillräckligt representativ för den japanska filmbranschen. Istället ville de att en film av Yasujirō Ozu skulle visas i Venedig. Så blev det dock inte, utan Rashomon fick Europapremiär på filmfestivalen och vann både Guldlejonet och Italian Critics Award.

Att filmen fick ett så varmt mottagande i Europa gjorde att RKO Radio Pictures fick upp ögonen för den, och på Annandag jul 1951 hade Rashomon USA-premiär i både dubbad version och på japanska med engelska undertexter. Den blev kritikerrosade även på den sidan Atlanten, och erhöll en Academy Honorary Award på Oscarsgalan följande år med motiveringen ”den mest enastående film på ett främmande språk som släppts i USA under 1951”. Detta var flera år innan kategorin ”Bästa film på främmande språk” hade introducerats.

Kommentarer är avstängda.