Nosferatu

Många av de grepp och bildspråk som präglar dagens thrillers och skräckfilmer går tillbaka till stumfilmstiden och inte sällan till den tyska expressionismen, så som den kom att se ut under 1920-talet. När det gäller filmer och TV-serier med skräcktema finns det vissa influenser som förblivit synnerligen seglivade, i mer än en bemärkelse, något som de senaste årens vampyrvåg kan illustrera.

Film- såväl som litteraturhistoriens mest berömda vampyr är utan tvekan greve Dracula, delvis baserad på en rumänsk furste som levde på 1400-talet men skapad av den irländske författaren Bram Stoker 1897. Hundratals filmer har gjorts om denne osalige ande men frågan är om inte en av de mest inflytelserika och skrämmande skapades 1922 av den tyske regissören F.W. Murnau. Denna film, vars estetik och bildspråk har kommit att kasta långa skuggor både när det gäller vampyrgenren och filmhistorien i stort. Något av en paradox, kan tyckas, eftersom det var ytterst nära att filmen skulle förbjudas och förstöras.

Nosferatu

Bakgrund

Som så många andra hade F.W. Murnau(född Friedrich Wilhelm Plumpe 1888 i vad som då var det Tyska kejsarriket och som idag är den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen)fascinerats av Bram Stokers roman Dracula från 1897 och önskade göra film av den. Man sökte tillstånd men vägrades detta av Stokers änka(författaren själv hade avlidit redan 1912), något som Murnau struntade i och bestämde sig för att göra en egen version. Några skillnader från Dracula som de flesta känner honom kom därför att utmärka Murnaus greve. För att inte bli stämd av Stokers änka gav han honom ett annat namn, Orlok och han reser inte till London som sin litteräre förlaga utan till den fiktiva tyska staden Wisborg.

Något annat som utmärker denne blodsugare är att han, i skådespelaren Max Schrecks gestalt är allt annat än en mystisk, försåtligt charmig och erotiskt lockande figur, snarare tvärtom, ett från början visuellt motbjudande monster som dödar sina offer och inte ens låter dem leva vidare som levande döda.

Dessa skillnader till trots så kom filmen till Bram Stokers änkas kännedom och en rättsprocess följde, varpå Murnau beordrades att förstöra alla kopior på filmen. Några kopior hann som tur var göras innan förstörelsen genomfördes och Nosferatu – eine Symphonie des Grauens som är dess fulla titel, är idag en sann kultklassiker och dess inflytande och dragningskraft visar inga tecken på att avta.

Arv och inflytande

Nosferatu kom att bli en kultklassiker, i synnerhet efter regissören F.W. Murnaus död i Kalifornien 1931 och i takt med att Bram Stokers Dracula i skepnad av skådespelare som Bela Lugosi och Christopher Lee skördade stora framgångar på biografer världen över så började minnet av den märkliga tyska versionen leta sig fram till fler och fler fans. En av dem var Werner Herzog som under 1970-talet förbluffat filmvärlden med verk som Aguirre, Fitzcarraldo och Cobra Verde – samtliga med den då lika beundrade som fruktade Klaus Kinski i huvudrollen.

Herzog menade att Murnaus Nosferatu var den bästa tyska filmen som någonsin gjort och han önskade göra en egen version, givetvis med Klaus Kinski i huvudrollen. Denna version mottogs väl och bidrog starkt till att originalet förblivit i folks medvetande. Ett exempel på detta är den excentriska Shadow of the Vampire från år 2000 som är en fiktiv skildring av inspelningen av filmen från 1922. Här skildras skådespelaren Max Schreck(Willem Dafoe) som en verklig vampyr som kontrakterats av Murnau(spelad av John Malkovich), något som givetvis ger upphov till kusligheter.

Närmare ett sekel efter sin tillkomst fortsätter Murnaus lika kusliga som fascinerande saga att greppa tag om tittaren och många menar att det är den bästa vampyrfilmen någonsin. Ett inte dåligt betyg för en film som en gång dömdes till att förstöras.

Kommentarer är avstängda.