Modern filmteknik

När det gäller moderniteter inom filmen så har det inte sällan varit nöd och kriser som drivit fram, om inte tekniken själv, så i alla fall användandet av dem. Ofta har filmindustrin befunnit sig i situationer där man förlorat besökare och på olika, ibland lyckade, ibland mindre lyckade, sätt försökt locka dem tillbaka. I slutet av 50-talet och början av 60-talet hade biograferna förlorat många besökare på grund av det då nya mediet TV och Hollywoods svar var att producera episka, dyra och tekniskt avancerade storfilmer, inte sällan med historiska och bibliska motiv. En del av dessa filmer ses fortfarande av de flesta som mästerverk(Ben Hur, Spartacus)medans andra (Cleopatra, med Elizabeth Taylor i huvudrollen) har närmast fått ett löjets skimmer över sig.

Idag har internets framfart återigen förändrat förutsättningarna för filmproduktion och nya tekniker som förvisso funnits ett tag börjar nu ta plats på bioduken, en del tycks vara här för att stanna, en del får framtiden utvisa om de kan locka publiken.

3D-film

Som de flesta vet är 3D-film något som innebär att man som tittare får ett helt annat djup än vad man får av vanlig film. Kunskaperna kring hur detta fungerar varierar, beroende på hur teknikintresserad man är men för de flesta innebär det, kort och gott att man får ett par glasögon innan man går in i biosalongen och sedan väntar en helt annan typ av upplevelse.

Det finns en mängd olika tekniker som ger 3D-effekt men samtliga syftar till att ge två olika bilder, en för vardera öga och när dessa balanseras av exempelvis ett par 3D-glasögon så uppstår effekten. Alltså är effekten egentligen tvådimensionell men i och med att tittaren får den sammanlagda upplevelsen av de två dimensionerna så kan man tala om 3D-effekt.3D-movie-glasses

Olika varianter av tekniken har egentligen funnits ganska länge(det finns inspelade 3D-filmer från 1930-talet) men det är först på senare år som mer verklighetstrogna och/eller mer teknologiskt högtstående filmer har nått fram till den bredare publiken, exempelvis James Camerons Avatar.

3D-film har särskilt kommit till sin rätt i tecknade filmer och andra animerade verk riktad främst till en yngre publik, som till exempel Shrek och Toy Story men tekniken verkar bli mer och mer populär i filmer för aningen äldre tittare, Pirates of Caribbean-filmerna är ett tydligt exempel på det.

4D-film

När man talar om 4D-film så talar man om en teknik som egentligen är en variant av 3D men som på grund av den aningen annorlunda tittarupplevelsen kan sägas ge film en fjärde dimension. Framtiden får visa hur framgångsrik denna typ av underhållning blir.

I korthet går den ut på att man som tittare sitter i, låt säga, en biosalong och tittar på en film i 3D men upplevelsen av filmen förstärks(eller är tänkt att förstärkas)av allehanda effekter såsom lukt, vibrationer och vad som kan tänkas ge det där lilla extra. I en krigsfilm kan man tänka sig att en bombkrevad blir mer realistisk om biosalongen vibrerar till. Om man ser på en sjörövarfilm eller en annan film som helt eller delvis utspelar sig till halvs så blir intrycket mer intensivt av doften av krutrök och salta vattenstänk som kommer på en.

Huruvida denna teknik kommer att leda till helt realistiska filmupplevelser i framtiden återstår att se. Det är inte helt säkert att en biopublik är så värst intresserad av alla de dofter som kan tänkas ha funnits i ett koncentrationsläger eller en skyttegrav. Det hälsosamma i att känna stänk när man ser blodet spruta på bioduken kan kanske ifrågasättas, i alla fall av biobesökare med dåligt hjärta.

Filmtekniken har utmanat och förundrat förr och de närmaste åren lär vi få uppleva mycket på den fronten.