Kamerateknikens utveckling

Den som vill fördjupa sig i filmhistorien kommer att upptäcka legendariska namn som Edison, Lumière och många andra som under sent 1800-tal skapade filmhistoria och ett medium som i alla fall till största delen liknar film som vi känner den. Vill man förstå hur detta kunde ske måste man dock gå längre tillbaka och förstå de tekniska förutsättningarna och vad som i sin tur gjorde dessa möjliga. När man ser detta blir det tydligare hur kameratekniken kunde utvecklas och hur denna påverkade filmen som sådan. Ta till exempel den begränsade mängd film som man kunde visa i början, de tidigaste filmerna var bara runt minuten långa och detta påverkade givetvis berättandet och historierna som man kunde berätta.

För att förstå filmtekniken så måste man ta en titt på tekniken som skapade kameran. Stillbilder – fotografier – hade sedan ett par decennier funnits tillgängliga för en allt bredare allmänhet, var det en självklarhet att även rörliga bilder skulle fånga mänsklighetens fantasi?

Tidig fototeknik

Den som tittar på filmer som utspelar sig i äldre tider där det förekommer kameror, till exempel en westernfilm kanske noterar att man tycks använda pulver som liksom exploderar när filmen tas. Sådan var den tidiga kameratekniken men den var också resultatet av hundratals år av utveckling som pågått ända sedan den sena medeltiden och renässansen. Redan då hade man upptäckt att silversalter mörknade när de utsattes för ljus och efterhand började man skapa bilder i salt genom att sätta former för det och låta ljuset så att säga göra jobbet. Under 1700-talet gjordes försök att skapa bilder genom att använda en camera obscura men man hade svårigheter att fixera bilden och när världens första kända lyckade fotografi kommer till 1826 är det en otroligt suddig historia som är resultatet av en åtta timmar lång exponeringstid. L1280px-View_from_the_Window_at_Le_Grasa cour du domaine du Gras(“Utsikt från fönstret i Le Gras”)som bilden heter hade kommit till på en tennplåt, överdragen med asfaltlack(det är alltså ingen slump att man än idag säger att man “plåtar” någon när man tar en bild). Dess skapare hette Nicéphore Niépce och under de kommande åren inledde han ett samarbete med uppfinnaren och kemisten Louis Jacques Mandé Daguerre och detta resulterade i dagerrotypin – den första fototekniken som nådde offentligheten.

Vid det här laget var fotografi inte längre något mirakel utan något som blev alltmer populärt, om än dyrt i början. Vägen mot rörliga bilder låg öppen men det tog fram till seklets slut innan tekniken blivit så bra att den kunde bli intressant för allmänheten.

Projektionshastigheter i den tidiga filmen

Under förhållandevis lång tid i filmens barndom sköttes filmandet för hand, det vill säga att fotografen med vev skötte kameran. Detta krävde ett väldigt exakt handlag eftersom det måste vara ett specifikt antal bilder per sekund för att filmen skulle vara begriplig. Samma sak gällde när filmen väl skulle visas. Det fungerade som så att om filmen visades skedde i samma fart som den spelats in, då var det detta man såg på filmen. Däremot, om visade den långsammare, då gick filmen snabbare och därför förknippar vi ofta tidiga stumfilmer med suddiga, svartvita bilder där folk går omkring snabbt och ryckigt.

Klippning

De tidiga filmerna var högst några minuter långa och i regel filmade i en enda tagning, som teaterstycken, rakt framifrån. Det tog dock inte lång tid innan det i synnerhet inom brittisk film blev populärt att göra berättandet mer spännande genom att först visa en bildsekvens, exempelvis en droska som kommer åkandes, därefter en bild av människorna i den som ser ut att ha bråttom och därefter en bild på droskan igen, som nu ökar farten. Ett mycket effektivt sätt att höja dramatiken, en konstart som fortfarande utvecklas.