Den svenska filmens första guldålder

svensk film guldålderI förhållande till vår storlek så har Sverige ganska gott anseende internationellt sett när det gäller film. Svenska skådespelare, från legendarer som Greta Garbo och Ingrid Bergman till våra dagars Alicia Vikander, Peter Stormare och Stellan Skarsgård har givetvis bidragit till att Sverige är synligt både i Hollywood och i andra internationella filmsammanhang. När det gäller filmskapande utöver skådespeleri står givetvis Ingmar Bergman i särklass men faktum är att svensk films goda rykte går betydligt längre tillbaka än så, nämligen till det tidiga 1900-talet, till stumfilmsepoken och det som med rätta kallas för ”Den svenska filmens första guldålder” när filmskapare som Victor Sjöström och Mauritz Stiller på många sätt inte bara moderniserade den inhemska filmen utan även hade ett enormt inflytande på filmen och dess utveckling, långt mer än vad kanske gemene man idag är medveten om.

När Sverige var världsbäst på film

Det kan tyckas egendomligt att en samling stumfilmer, skapade i ett för många ganska okänt land i norra Europa, filmer som dessutom ofta skildrade inhemska förhållanden och miljöer, distinkt svenska berättelser, kom att bli inte bara populära internationellt rent kommersiellt utan ge hela filmmediet ett konstnärligt erkännande som det inte haft tidigare i lika hög grad. Att berättelser av Selma Lagerlöf skulle påverka filmhistorien och att ett fåtal svenska filmare inte bara skulle öppna vägen till Hollywood och skapa konst som hundra år senare fortfarande fascinerar, berör och skrämmer, det var det nog inte många som trodde. Likväl är det så och ”Den svenska filmens första guldålder” är bland filmkännare ett lika vedertaget begrepp som ”Den nya franska vågen” eller ”Dogmafilm”.

Det kan låta motsägelsefullt, att svenska filmer i svenska miljöer kom att påverka filmhistorien så mycket som de gjorde men det säger å andra sidan ganska mycket om filmens gränsöverskridande möjligheter och om det då, i början av 1900-talets nya mediets genomslagskraft.

Centralgestalter

Det råder delade meningar om under vilken tidsperiod som gäller när man ska tala om ”Den svenska filmens största guldålder”, 1917-1924 är ett förslag men många väljer att se den mycket omdiskuterade Ingeborg Holm från 1913 som startskottet. Det alla är överens om är att denna guldålder är resultatet av flera människors fantasi, begåvning och arbetsinsats varav de mest kända är regissören och skådespelaren Victor Sjöström, producenten och manusförfattaren Charles Magnusson och regissören, manusförfattaren och skådespelaren Mauritz Stiller.

Både Stiller och Sjöström kom att försöka sig på en karriär i Hollywood det var dock bara Sjöström som hade någon nämnvärd framgång där. Det de åstadkom under knappt ett decennium 1913 och framåt kom dock att förnya och föreviga filmspråket genom sin skickliga teknik, sitt uttrycksfulla bildspråk och sitt medryckande berättande. I sammanhanget ska regissören, skådespelaren och manusförfattaren Gustaf Molander också nämnas därför att han genom sina insatser som manusförfattare till några av den svenska stumfilmsepokens mest klassiska verk kom att lyfta berättandet till högre nivåer inom ett medium som, av lätt sedda skäl, dittills varit mest fokuserat på bild.

Från Ingeborg Holm till Gösta Berglings saga

1913 regisserade Victor Sjöström Hilda Borgström i titelrollen som Ingeborg Holm och varken svensk film eller filmhistorien skulle bli detsamma igen. Den än idag mycket gripande filmen berättar över fem akter om en änka som tvingas lämna ifrån sig sina barn och sedan förfaller i fattigdom och sinnessjukdom. Dess genomslagskraft var enorm och kom faktiskt att påverka lagstiftningen vad gällde omsorgen om samhällets mest utsatta, det var kanske första gången filmkonsten visade sig ha en sådan kraft men Ingeborg Holm var bara början.

För att förstå dessa svenska stumfilmers genomslagskraft måste man se till vad de gjorde som var nytt, till exempel är Terje Vigen från 1917, även denna regisserad av Sjöström, som också spelade huvudrollen, en av de första filmerna som spelades in i naturliga miljöer, även om det var Landsort utanför Nynäshamn som fick agera det karga Sydnorge som filmen utspelar sig i. De naturskildringar som Terje Vigen, Herr Arnes pengar(1919) och Berg-Ejvind och hans hustru (1918) skildrade förbluffade biopublik världen över som vant sig vid film som mest påminde om filmade teatersketcher.

Med filmer som Körkarlen(1921), Erotikon (1920) och Gösta Berglings saga (1924) cementerades denna era och dess filmskapare som en av filmhistoriens mest fascinerande och i den sistnämnda lyfte Mauritz Stiller fram sitt senaste fynd – Greta Garbo som snart skulle pröva lyckan på andra sidan Atlanten. Men det är en annan historia.

Kommentarer är avstängda.